Saga Egmont
Puck på internatskola
är översat från danska av Eva Liljegren efter
Puck flytter på kostskole
Copyright © 1972, 2017 Lisbeth Werner og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711742358
1. e-bogsudgave, 2017
Format: EPUB 2.0
Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.
lindhardtogringhof.dk
Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont
Alltsammans började en regnig dag i det stora ritkontoret på femte våningen i ingenjörsfirman ”Danaplan”. Regnet trummade mot de snedställda fönsterna. Himlen var mörkgrå och dyster. Men lysrören i ritkontorets tak sörjde för att ingenjörerna kunde arbeta ostörda.
Ingenjör Jörgen Winther hade bråttom med några invecklade beräkningar, när telefonen bredvid hans ritbord ringde. Han lade pennan ifrån sig, vände sig om i stolen och tog telefonen.
— Hallå!
— Winther? Det är Bang. Kom ner till mig ett tag.
Luren lades på. Winther reste sig och gick ut ur ritkontoret. Strax efteråt stod han i överingenjör Bangs stora arbetsrum. Bang själv satt bakom ett jättestort skrivbord, upptagen av att sätta sitt namn på en hög brev. Han såg hastigt upp och sa:
— Var så god och sitt … jag är färdig om en sekund.
Winther satte sig och började stoppa sin pipa. Han hade nätt och jämnt blivit klar med det när överingenjören sköt breven från sig och lutade sig tillbaka i sin bekväma vridstol.
— Jag vill tala om något viktigt med er, sa han. — Det är fråga om en befordran! I själva verket borde jag lyckönska er …
Winther svarade inte. Han förstod inte riktigt vad det rörde sig om. Bang skar av spetsen på sin cigarr och gav sig god tid att tända, innan han fortsatte:
— Ni känner till hamnprojektet i Valparaiso. Ni har själv varit själen i planläggningen. Ni vet hur mycket som står på spel för oss och ni vet att det är en stor och mycket invecklad uppgift, vars lösning är beroende av vem som leder arbetet …
Winther nickade:
— Ja, sa han, — det vet jag, men vi har ingenjör Henriksen där, och i bättre händer än hans kan det väl inte vara?
Bang nickade:
— Alldeles riktigt, sa han. — Christian Henriksen är duktig. Men vi har i dag fått ett telegram från Valparaiso om att han har blivit allvarligt sjuk. Han har lagts in på sjukhus med en reumatisk sjukdom som kommer att binda honom vid sängen i flera månader, kanske längre …
Jörgen Winther såg hastigt upp på överingenjören:
— Ni har väl inte tänkt skicka mig till Chile i Henriksens ställe? frågade han.
— Jo, det är precis vad vi har tänkt, svarade Bang. — Ni var på tal som ledare av arbetet när projektet antogs, men av olika skäl valde vi till sist Henriksen. Men nu, när Henriksen har blivit sjuk, så måste vi ha er där.
Winther reste sig. Han hade blivit mycket allvarsam.
— Ja, men det är omöjligt, sa han. — Jag kan inte resa bort …
Han skakade på huvudet: — Det är alldeles omöjligt, sa han.
Det blev en liten paus. Bang betraktade intresserat sin cigarr. Winther lät handen glida genom sitt bruna hår. Till sist sa överingenjören:
— Jag är rädd för att firman inte kan ta några personliga hänsyn, Winther. Ni blir tvungen att åta er uppgiften.
— Ja men, utbrast Winther, — kan man inte finna en annan man till det där jobbet. Ni vet att jag har varit änkling i tre år, sedan min hustru omkom vid en bilolycka, och ni vet att jag har en liten dotter … jag …
— Jag vet allt det, sa Bang allvarligt, — men direktionen har sammanträtt i dag och har beslutat att skicka er till Valparaiso, och ni känner firman tillräckligt väl för att veta att ett direktionsbeslut inte går att rucka på. Förresten, tillfogade han med ett litet leende, så är det här ju som jag sa förut, en befordran, som jag egentligen borde lyckönska er till. Men jag vet att det blir svårt för er att skiljas från er lilla flicka, även om det bara är för en begränsad tid.
— Jag har inga släktingar, som kan ta sig an henne, medan jag är borta, sa Jörgen Winther olycklig.
— Hade er hustru inte heller någon familj?
— Bara en syster, som bor i Jylland. Hon är gift med en lantbrukare, och det finns inga riktiga skolor i närheten. Jag måste se till att Bente får en god utbildning. Det är ju snart det enda värdefulla man kan ge sina barn. Och om hon nu plötsligt skulle vara utan en bra skola, kunde det inverka på hela hennes framtid. Ja, kotr sagt: jag är inte vidare entusiastisk för den här planen, även om den rent arbetsmässigt naturligtvis tilltalar mig oerhört mycket. Måste firman ha sitt svar omedelbart?
— Nej, sa Bang, — det behövs inte. Tänk över det ett par dar och låt oss talas vid sedan.
Jörgen Winther nickade till sin överordnade och gick ut ur det stora rummet. I djupa tankar vandrade han genom yttre kontoret och ut till hissen.
— Bravo, Bente!
— Du var fantastiskt bra!
— Åh, vad du är fin på att träffa!
Bentes ansikte var ett stort leende, medan kamraterna vimlade omkring henne och prisade henne i alla tonarter. Den stora rundbollstävlingen var över, och a-klassen hade vunnit en säker och välförtjänt seger över b-klassen. Det hade suttit hårt åt men bklassen hade snart varit tvungna att erkänna att a-klassen var dem överlägsna, och själen i a-klassens fina spel var Bente. Det kunde det inte vara något tvivel om.
Flickorna sprang in i omklädningsrummet och här pratades det glatt vidare. Bente var alldeles tydligt flickan för dagen! Men det var ingen som var förvånad över det, för alla visste hur duktig den lilla, brunögda flickan med det tjocka bruna håret var i all slags idrott. Bente såg spenslig och liten ut, men krafter hade hon, och hennes rörelser var snabba och säkra. Ingen i hela klassen kunde mäta sig med henne när det gällde idrott.
När flickorna strax efteråt var på väg hem från skolan, följde Bente med Susanne, och flickorna var mycket upptagna av matchen.
— Jag var ta mig katten nervös i början, sa Susanne. — Du vet hur hårt be’na har tränat på sista tiden och härom eftermiddan kom jag just förbi bollplanen när de spelade. Jag stod och tittade lite på dom och det var faktiskt ett jättefint spel. Men tack vare dig …
— Åh, det var ju inte bara jag, sa Bente och gjorde en liten grimas. Nu hade hon hört så många berömmande ord att de snart stod henne upp i halsen!
— Det är alltid en massa tur med i spelet under en sån där match, och jag hade tur i dag, helt enkelt, sa hon bestämt, och Susanne kände vännen tillräckligt bra för att veta att nu var sista ordet sagt om den här saken!
— Följer du med på utflykten till Sverige? frågade hon i stället. Bente nickade.
— Ja, jag har fått lov för pappa. Ska du följa med?
Susanne tvekade lite:
— Kanske, sa hon sedan. — Pappa och mamma vet inte riktigt … det är ju en dyr resa.
Det hade arrangerats en tvådagars resa till Lund för a-klassens elever. Bente, som fick lov att göra allt som hon bad om, hade meddetsamma övertalat sin pappa att få följa med på resan. Ingenjör Winther var svag inför dotterns böner!
— Fråga en gång till, föreslog Bente sorglöst.
Susanne ryckte på axlarna:
— Det är lätt att säga. Din pappa har råd till det, men pappa säger att han har haft så många utgifter på sista tiden … Du vet att mamma är sjuk och läkarräkningar är nånting förfärligt, säger pappa. Och värmeräkningen för i vintras blev mycket större än vi hade räknat med, och pappa säger att allting stiger …
— Försök i alla fall, sa Bente. — Din pappa kan verkligen gärna låta dig resa …
Susanne svarade inte genast, och när hon äntligen svarade, gick hon omkring själva ämnet.
— Du är egentligen väldigt bortskämd! sa hon sedan. Men det var ingen kritik i hennes röst. Det var tvärtom en stor beundran.
— Äsch, va inte dum, sa Bente lite irriterat.
— Jo, det är du visst! fortsatte Susanne. — Allt vad du ber om får du av din pappa … Det måste vara underbart! tillfogade hon drömmande.
Bente tyckte inte riktigt om den vändning samtalet hade tagit. Innerst inne visste hon mycket väl, att Susanne hade rätt. Hon blev bortskämd av sin pappa. Det fanns ju bara de båda, och de hade så trevligt tillsammans. När Bente kom hem från skolan, hade husföreståndarinnan en härlig kopp choklad och ett fat kex med smör på färdiga, och på slaget fem kom pappan från ritkontoret och gav sin flicka en kram!
Sedan satt de tillsammans i den djupa stolen under läslampan, och berättade för varann vad de hade gjort under dagen, och efter middagen hade de trevligt hemma eller gick på promenad, tills Bente skulle i säng …
Den här dagen drack Bente sin choklad som vanligt och läste sina läxor som hon brukade. Och precis som vanligt kom ingenjör Winther in genom dörren, men Bente såg genast att någonting hade hänt. Fadern såg allvarlig och trött ut, när han lyfte upp henne och gav henne den vanliga kyssen på kinden.
— Vi vann matchen, pappa! sa hon stolt.
— Jaså, det var ju storartat, sa pappan.
Hans röst lät inte alls så entusiastisk som hon hade väntat sig, och hon kände sig lite besviken.
— Jag slog väldigt bra i dag, och det sa dom också allesamman, tilfogade hon och sneglade upp på pappan, som hade satt sig i den djupa stolen. Men han log bara tankspritt som om han inte hade hört på riktigt.
— Har det hänt något obehagligt, pappa? sa hon.
Winther såg förvånad på henne. Så log han och skakade på huvudet.
— Nej, inte precis obehagligt, sa han.
Han reste sig upp och gick fram till hyllan. Strax efteråt kom han tillbaka med en stor atlas som han bredde ut på knäna. — Kom hit och titta, Bente, sa han.
Hon stod bredvid honom och lutade sig mot hans axel, medan han bläddrade i den stora boken.
— Har du hört talas om Valparaiso nån gång? frågade han.
Bente skakade på huvudet.
— Nä, vad är Valpa … vad är det?
— Valparaiso, sa Winther, — är Chiles största hamnstad. Den ligger under ekvatorn på ungefär 32:a breddgraden.
— Får jag se? sa Bente och stirrade på den stora kartan. — Var ligger det?
— Där, sa hennes pappa och pekade.
— Oj, sa Bente, — det är ungefär så långt bort som man kan komma!
Jörgen Winther såg allvarsamt på sin dotter:
— Ja, det är långt borta, sa han.
Han slog ihop boken och reste sig för att sätta tillbaka den i hyllan. Bente såg häpen efter honom.
— Varför har du berättat om Valpa …?
— Valparaiso.
Winther gick tillbaka till stolen igen. Han slog armarna om Bente och lyfte upp henne i sitt knä.
— Därför att jag ska till Valparaiso, sa han. — Jag ska dit ensam och jog kommer att vara borta någon tid …
— Hur länge? frågade Bente hastigt.
— Ett år, sa Winther. — Ett år eller kanske mer …
Bentes ansikte som hade sett allvarligt frågande ut, lyste upp i ett stort leende:
— Det ska bli roligt, sa hon. — Ska vi åka båt eller flyga?
— Det tråkiga är att du inte ska följa med, Bente, sa han långsamt. — Du ska stanna hemma … Jag kan inte ha dig med. Det är omöjligt. Alldeles omöjligt!
Bente la armarna om faderns hals och lutade sitt huvud mot hans axel. Tanken på att skiljas från sin pappa föreföll henne så hopplös, att hon inte kunde hålla tillbaka tårarna. Hon grät inte högt. Hon satt bara alldeles tyst och lät tårarna få fritt lopp, medan Winther klappade hennes tjocka, bruna hår.
— Hör på, sa han och försökte göra sin röst så munter och lätt som möjligt. — Hör på nu. Det är inte så illa egentligen. Och ett år går väldigt fort. Jag hade tänkt att vi skulle hitta en bra internatskola, där du kunde bo medan jag är borta. Fröken Larsen är en utmärkt husföreståndarinna, men dels är hon inte så ung längre och inte riktigt frisk, och dels tror jag inte att hon kan klara det ansvar som det i alla fall är att ha dig alldeles ensam … Och därför …
Men Bente hade inte hört på. Hon grät som om hennes hjärta skulle brista för hon såg plötsligt sin lilla värld störta samman och bli till ingenting. Hennes pappa skulle resa, och hon själv skulle bort från kamraterna, från hemmet, från skolan, från alltsammans …
— Och hur ska det bli med Prick? lyckades hon stamma fram till slut.
Den lilla bruna och vita cockerspanieln med de långa, ludna öronen och de milda, glada ögonen, låg borta i sin korg och viftade med svansen, när han hörde sitt namn nämnas.
— Prick! Ja, honom har jag inte ens hunnit tänka på, sa Jörgen Winther. — Men kanske Anders och Henny kunde ha hand om honom. Anders är ju veterinär.
— Då ska jag alltså … vara alldeles … alldeles ensam, snyftade Bente. — Inte ens en gång Prick …
— Ja, men du kan ju inte ta med dig hunden till en internatskola, sa hennes pappa. — Nu måste du försöka förstå och vara en stor flicka, Bente. Jag ska i väg för firman, och det finns inget att göra åt saken. Vi måste försöka göra det bästa möjliga av det.
Hans röst lät så olycklig och rådvill, att Bente kände att hon borde ta sig samman för hans skull. Så torkade hon sina ögon och kämpade tappert för att tvinga fram ett leende.
— Vilken internatskola ska jag gå i då? frågade hon.
Winther fiskade upp sin pipa ur fickan och började stoppa den.
— Jag vet faktiskt inte, sa han, — men jag har hört så mycket gott om ”Egeborg”.
”Egeborgs internatskola” ligger på ett näs, som sträcker sig söderifrån ut i Egesjön. Utsikten från den stora, vinkelbyggda byggnaden är fantastisk. Mot väster ser man över sjön mot den gröna bokskogen, som kallas Västerskogen, och mot den låga mossen. Norrut sträcker sjön sig mot Riddar Volmers ö och den smala landtungan med den romantiska borgruinen. Österut ser man ut över böljande åkrar.