Dadlar och dromedarer

Copyright © 1981, 2017 Viveca Lärn og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S

All rights reserved

ISBN: 9788711529706

1. e-bogsudgave, 2017

Format: EPUB 2.0

Denne bog er beskyttet af lov om ophavsret. Kopiering til andet end personlig brug må kun ske efter aftale med Lindhardt og Ringhof samt forfatter.

lindhardtogringhof.dk

Lindhardt og Ringhof Forlag A/S, et selskab i Egmont

1

När jag kom hem från skolan, satt min pappa fortfarande och stirrade på paketet med frukostflingor. Han måste veta en hel del om proteiner och vitaminer vid det här laget.

– Men nu får du väl ge dig i alla fall, sa jag. Det var ju bara en gammal rutten krokodil.

Han tittade sårat på mig.

– Det var faktiskt en alligator och ingen krokodil, sa han. Och det var inte vilken alligator som helst. Jag är uppvuxen med henne! Och nu, trettio år efter jag såg henne första gången, hade jag nästan lyckats fånga hennes blick.

– Fånga hennes blick!

Jag stönade så flingpaketet välte på köksbordet.

Det var lika bra, så han fick något annat att stirra på. Mig.

Det är så att min pappa är konstnär varannan vecka och vaktmästare på en tidning varannan vecka. När han är vaktmästare gör han bestämda saker: Hämtar posten, delar ut almanackor, letar efter fotografier, kastar ut fulla gubbar och spelar schack. Men när han är konstnär gör han vad han vill, till exempel målar av gamla ruttna krokodiler.

I akvariet på Sjöfartsmuseet i Göteborg har det länge funnits en gammal slö krokodil – ja ja, alligator då, som legat där och tryckt år ut och år in. Den livligaste rörelse jag sett henne göra var en tisdag när jag var sju år. Då blinkade hon två gånger. Pappa har alltid drömt om att måla Smajlet – hon hette så – och det började han med i januari.

Nu är det februari, Smajlet är död och min pappa översiggiven. Han sörjer en krokodil! Hela lägenheten är översvämmad med krokodilskisser, men färdig blir han aldrig.

Smajlet frös ihjäl vid sextiosex års ålder för att det snikna fastighetskontoret skruvat ner värmen i akvariet för att spara pengar. Pappa ska stämma dem för det, säger han. Han snackar en massa, men gör han något nyttigt? Går han ut och köper pizza och milkshake till en hungrig själ som slitit och släpat i skolan hela dagen? Nej, det gör han inte. Har han städat i mitt rum, köpt tulpaner och något litet geléhallon och lagt på min säng? Nej, det har han inte. Föreslår han att min bästis Ulle och jag ska få gå på någon fräck barnförbjuden film med fickorna fulla av popcorn? Nej, det gör han inte heller. Han tänker bara på sig själv.

Jag gick in i mitt rum, slängde ryggsäcken i ett hörn och drämde igen dörren. Strax hörde jag pappas förvånade röst:

– Vad är det, Tekla? Var det inte roligt i skolan idag?

Jag tittade i min lilla dumma spegel. Det var första dagen efter sportlovet och jag var kritvit i ansiktet. Minst sex stycken i min klass har varit i fjällen på lovet och är nästan svarta i ansiktet. Konrad är också brun, men det är för att han är från Indien.

Jasmine Svensson är också brun, för hennes mamma har rabatt på solariet Ungdomsgrillen.

Ulle och jag skulle aldrig göra så löjliga saker. Vi tänker. Vi har en tänkarklubb med anteckningsböcker i vitt och guld. När vi tänkt färdigt kanske vi ska sola oss och hänga efter Peter Dalskog som Jasmine Svensson gör.

Pappa öppnade dörren försiktigt.

– Vad vill du ha till middag? sa han.

– Får vi middag idag, sa jag. Det var en nyhet. Sen Smajlet dog har vi levt på kall falukorv med ostbågar och gurka.

Pappa suckade lite.

– Jag vet, sa han. Jag har tänkt på mig själv igen. Men det tog mig hårt med Smajlet. Det var något outgrundligt med den blicken som jag just började närma mig.

– Finns det inga andra djur med outgrundliga blickar? frågade jag. Jag var inte fullt så arg längre.

– Jo faktiskt, sa pappa och såg glad ut. Det är därför jag kommer ihåg det där med att äta middag och allting. Det finns ett annat djur som jag alltid tänkt måla. Ett annat djur med en ännu bättre blick. Så jag tänkte att i juni kunde vi dra iväg …

Jag ruskade honom i axeln:

– Vad är det? Humla, rådjur, isbjörn, fluga? Säkert fluga. Då behöver vi inte åka långt.

– Kamel, sa pappa.

– Kamel! Kamel!

Ett lov med kameler, det skulle passa utmärkt bra.

– Var finns det kameler? frågade jag bara lite misstänksamt. Inte i Borås hoppas jag.

– Nej nej, skrattade pappa. I Tunisien, och där talar de dessutom franska som jag kan. Den veckan kommer vi aldrig att glömma.

– Och vad kul för Ulle sen, sa jag. Hon som aldrig flugit.

Pappa blev tyst en stund.

– Ulle, sa han till slut, är jättetrevlig. Men kan vi inte åka själva nån gång? Bara du och jag.

Jag skakade på huvudet.

– Det går inte, pappa. Vår familj ser så ynklig ut.

Han strök mig snällt över mitt randiga hår.

– Ja, du har nog rätt, Tekla, sa han. Det blir för ynkligt. Hon får följa med.

2

Den dagen det var avslutning i sexan var en alldeles särskild dag, för det var Sveriges Nationaldag och Björn Borg fyllde år.

Ulle och jag ska bli tennisproffs innan vi doktorerar i konsthistoria och blir skådespelare, så vi är rätt intresserade av Björn Borg och andra äldre herrar som vet hur man servar och lobbar.

Fast på skolgården, på avslutningen, tänkte vi mest på oss själva, sån fin stämning var det.

Alla flickorna i sexan hade blomsterkransar i håret, eftersom vi gick ut skolan och aldrig skulle sätta foten i denna röda tegelbyggnad mer. Inte ens om vi fick femtio kronor. Till hösten ska vi börja i högstadiet nämligen och det är ett mycket råare ställe. Man får till exempel skåp att ha sina kläder och prylar i och ingen löjlig bänk. Sen får man olika lärare i varje ämne och en del har slips. Och pojkarna ska få en manlig gymnastiklärare och vi ska få en kvinnlig, så det blir inte något trams. Och så får vi inte ha shorts när vi går på högstadiet, för vi har så väldigt mycket ben. Och det finns såklart ingen skolgård – tror ni trettonåringar hoppar rep kanske?

På avslutningen sjöng Jasmine Svensson solo: Blommande gröna dalar. Hon har en alldeles klockren röst som alla är avundsjuka på, till och med jag, fast jag sjunger väldigt bra i kör. Jasmine hade gröna trikåbyxor, grönt linne och håret hade hon också färgat grönt. Ulle viskade till mig att hon såg ut som en gräsmatta, så vi var tvungna att skratta i fyra minuter – precis lika lång tid som sången tog. Jasmine Svenssons mostrar och fastrar som stod framför oss vände sig om och blängde flera gånger, vilket gjorde det hela extra roligt. Jasmine fick massor av applåder när hon störtade ner från scenen och någon fåntratt ropade ”dacapo”.

Det var min pappa Tommy Tedin. Jag har det inte alltid lätt.

Han stod med händerna i fickorna och en målarfläck på kinden och såg glad ut. Ulles mamma stod bredvid och snattrade. Hon hade säkert en massa onödiga förmaningar om hur vi skulle uppföra oss i Tunisien och att Ulle lätt får halsfluss och räckte det verkligen att hon betalat halvpension åt Ulle. Bara frukost och middag! Ulle som har så lätt för att svälta ihjäl.

Pappa såg bara glad ut. Han lyssar inte på sånt.

Nu klättrade prästen upp i en talarstol, lutade sig fram och började tala. Men det var inte så många som tittade på honom för Ulles lillebror Sebastian hade klättrat upp på taket till lärarrummet. Det är av korrugerad plåt så det väsnades väldigt när Sebastian sprang omkring där uppe. Han hade en stor handduk fastsatt med jättelika säkerhetsnålar på ryggen och frampå hans tröja stod det ett stort S, så det begrep ju var och en vad han tänkte göra. Alla utom Ulles mamma.

– Vad tänker du göra? skrek hon.

– Det är ju Superman, svarade prästen förvånat. Han tänker nog flyga ner från taket.

Alla skrattade utom Sebastian. Och Ulle förstås hon såg direkt ilsken ut.

– Skönt att slippa gå i samma skola som Sebbe i fortsättningen, suckade hon.

Sebbe är bara sju och ett halvt, så han är egentligen för stor att springa på tak. Det är bara det att han gärna vill att folk lägger märke till honom. Det hade alla gjort nu, så han hoppade snällt ner med ett fartfyllt språng. Början på hoppet såg helt normalt ut, men sen lyckades han sprattla till med benen så han kom ett extra stycke åt höger och hamnade i lärarnas examenstårta.

– Men käre Gud, stönade Semlan högt.

Prästen blängde på Semlan. Han kan ju inte veta att Semlan, som varit vår lärare i hela mellanstadiet, är ungkarl och bara får tårta när det är avslutning. Semlan står alltid närmast lärarnas kaffebord den sjätte juni.

Sebastian skuttade muntert bort till flaggstången där ettorna stod samlade och hans fröken skakade på huvudet åt honom. Det var ett stort hål i tårtan där Sebastian landat. Tur att han inte är så tjock. Det var fortfarande en massa tårta runt hålet.

– Vi kommer väl inte längre än så här, sa prästen och tittade på klockan. Nu vet jag vad alla väntar på: att vi tillsammans: elever, skolpersonal och föräldrar gemensamt ska sjunga Den blomstertid nu kommer.

Då gjorde vi det och alla som skämdes för att de kände sig rörda stirrade ner på asfalten medan de sjöng.

Men Ulle och jag tittade upp i himlen, där vi skulle flyga nästa dag. På väg mot Afrika.

– Nu, sa rektorn, önskar jag er alla ett riktigt skönt sommarlov.

Då gav hela skolan upp det berömda sommarlovstjutet som får fönsterrutorna att skallra i hela skolan. I år var det så högt att fönstret ovanför musiksalen krossades, men vad gör det. Ulle och jag ska i alla fall inte gå i den här gamla mögliga skolan mer.

3

Ingen har så mycket bagage som vi. Det är så pinsamt att man kan dö. Redan när vi klev ur taxin vid Landvetters flygplats såg jag att flera som stod och väntade på en buss log hånfullt mot oss. Pappa lastade ur väska efter väska. Folk måste tro att han har minst hundra kostymer och så har han inte en enda. Väskorna var fulla av papper och dukar och kritor, kol, färger och penslar. Dessutom har han ett jättestort staffli, invirat i ett gammalt snuskigt tält. Ingen kan veta att han är konstnär. Men alla tror att de vet att vi aldrig rest förut.

Det har vi.

När vi kom in i den stora flygplatshallen placerade pappa allt sitt hemska bagage mitt på golvet och så sa han till oss att vakta det, medan han gick och drack whisky.

Min pappa är oerhört flygrädd och för att komma i riktig form för att flyga dricker han alltid whisky en halvtimme innan planet ska gå. Han dricker också whisky varje gång han är färdig med en målning han är nöjd med. Det är inte roligt för mig att ha en fyllgubbe till far. Det har vi lärt oss mycket om i skolan.

När han kom tillbaka checkade vi in vårt bagage och sen stod vi i kö till en tjusig dam i uniform som frågade var vi ville sitta i planet.

– Så långt fram i planet som möjligt, sa pappa nervöst.

– Så långt från honom som möjligt, sa jag och pekade på pappa.

– Det kan jag då inte alls förstå, kvittrade fåniga damen och strålade mot pappa. Ulle och jag suckade. Vi har det rätt arbetssamt med att hålla drakarna från pappa. Alla drakar faller direkt för honom när de ser hans gröna ögon och mörka hår. Får de dessutom veta att han är änkling, släpper de honom aldrig. Vi har räddat honom från många drakar, men inte alla.

– Det är väl inte farligt att flyga idag? frågade pappa fånigt.

Vi tog honom i var sin arm och drog iväg med honom mot rulltrappan.

Tjusiga damen vinkade vänligt efter honom.

Uppe på den internationella våningen finns bara fint folk. Folk som ska åka utomlands. Vi satt vid Gate 15 och kände oss tjusiga för att vi skulle åka ända till Afrika, nämligen Sousse i Tunisien. Sen upptäckte vi att alla som satt vid Gate 15 skulle till Sousse och då blev Ulle och jag lite irriterade. Tunisien var vår grej.

Vi städade lite i våra plånböcker och jag visade Ulle ett kort på Fabian Ask. Jag hade tagit det själv bakifrån just när han hoppade ombord på en båt, men det syns tydligt att det är Fabian Ask. Ulle sa att hon sett det förut.

– Vi kollar folk som ska med vårt plan! viskade Ulle.

Det var en bra idé. Vi studerade alla som satt och stod. De flesta var värdelösa.

Tre småbarn lekte med en massa gamla popcorn på golvet och såg roliga ut, annars var det bara uråldriga människor. Nej. Plötsligt fick jag syn på en kille i vår ålder, en mager en med randig tröja, kolsvart hår och bruna ögon. Han stod och åt en glass och stirrade på en TV-apparat, där man gjorde reklam för svenska traktorer.

– Kolla, kolla, sa jag till Ulle

– Vad då, jag ser inget, sa Ulle och tittade med sina ljusblå ögon rätt på killen som kunde fått Michael Jackson att blekna.

Jag suckade tungt.

– Tänk på vår klubb.

– Visst, instämde jag. Vi går och köper godis i stället.

Det fanns en självservering där man körde brickor utefter en glasmonter med mackor och wienerbröd. Alla ordentliga resenärer var där och köpte kanelbullar och kaffe som säkert inte fanns i utlandet. Men min pappa satt och läste i en bok och luktade whisky. Sånt är inte roligt. Min pappa går nästan aldrig och kör sådana där brickor som riktiga familjer gör.

När Ulle och jag kom fram till kassan prövade vi vårt specialskämt. Ulle räckte fram två kronor och så sa jag:

– Kan vi få lite blandad frukt, fast helst inte för mycket meloner.

Sen skrattade vi så vi skrek, men det gjorde inte den buttra typen i serveringen. Hon gav oss två skrynkliga äpplen och en brun banan. Hon var väl sur för att hon skulle stanna kvar i Sverige mitt i sommaren.

Jag tittade på Ulle när hon tuggade på sitt skrynkliga äpple. Hon ser så nordisk ut. Araberna kommer att bli galna i henne. Hon har gult lockigt hår, runt ansikte och stora ljusblå ögon. För min del har jag kantigt ansikte, randigt rakt hår och bruna ögon. Så såg min mamma Sophie ut, säger min pappa. Hon var från Frankrike och hon dog när jag var liten.

Just som jag skulle bita i mitt äpple, sa en röst i högtalaren att vi skulle gå ombord. Alla resenärer rusade som galna till en liten disk och gick i en gång som slutade i ett flygplan. Pappa, Ulle och jag tog det rätt lugnt eftersom vi hade fattat att alla hade bestämda platser. Ulle och jag gick sist ombord och nickade lite åt en flygvärdinna som stod och log just när vi halkade in i planet. Vi tittade ner i den lilla springan mellan planet och gången och långt därnere såg vi den svenska marken för sista gången.

Vi nickade lugnande mot flygvärdinnan som sa att vi var sist ombord. Pappa vände sig förskräckt om:

– Piloten då, är inte han med?

Ulle och jag log beskyddande mot honom. Vi kände oss rätt fräcka. (Killen med det svarta håret och de bruna ögonen satt rätt långt fram till höger.)

4

Jag hade fönsterplatsen. Ulle satt i mitten och på andra sidan henne satt en tjusig dam och stirrade uttråkat på sina naglar. Just en sån dam har vi aldrig tänkt att bli.

Pappa satt längst fram i planet där egentligen småbarnsföräldrar ska sitta med sina skrikande bebisar. Han höll hårt i sin lilla tjocka pocketbok med sina svettiga händer. En flygvärdinna gav honom ett litet rosa tuggummi. Det såg jag nog. Ingen annan i planet fick tuggummi.

Ulle och jag fick knappt plats med benen, så trångt var det. Sist jag flög gick jag i femman och då fick jag plats. Nu hade vi fötterna på ryggsäckarna och allt var fruktansvärt obekvämt fast roligt. Vi kom överens om att Ulle skulle ha armstödet emellan oss på hemvägen, så fick jag ha det nu.

Visserligen hade hennes föräldrar betalat hennes resa, men utan mig hade hon ju inte kommit till Afrika överhuvudtaget.

När planet lyfte och vi studerat planschen med nödutgångar och flytvästar, gäspade Ulle.

– Vad trött jag är, stönade hon.

– Va, sa jag. Jag måste ha hört fel.

Trött när klockan är nio på morgonen, man aldrig flugit förr och är på väg till Tunisien!

När hjulen fälldes in och planet steg på ett härligt sätt, gäspade Ulle igen och hennes ögon vändes ut och in och såg ut som stekta ägg.

– Det är nog åksjuketabletten mamma gav mig, mumlade hon.

– Är du inte klok, det finns väl ingen som blir åksjuk av att flyga! röt jag. Tar du åksjuketablett när du ska gå på Liseberg också, kanske?

Det här var det löjligaste jag varit med om.

Jag tog upp min anteckningsbok för viktiga saker ur ryggsäcken för att skriva upp det. När jag gjort det sov Ulle som en sten.

Jag kunde lika gärna tagit med farmor på planet.

Medan Ulle sov funderade jag på Tänkeklubben. Egentligen är det förbjudet att tänka på Tänkeklubben om inte båda gör det samtidigt, man jag visste ju inte vad Ulle drömde om, där hon satt och snarkade med öppen mun. Jag funderade på om jag skulle ta ett kort på henne när hon satt där och sov. Hon såg minsann inte särskilt söt ut. Ett sånt kort kunde man tänkas få användning för.

Men det var ingen vacker idé kom jag på. I Tänkeklubben ivrar vi bara för vackra idéer. ”Vackra idéer sprungna ur ädla hjärtan.” Så är ett av våra valspråk som jag hittat på och som Ulle aldrig kan komma ihåg utan att titta i boken. Det är jag som bestämt nästan alla regler, valspråk och motton som Tänkeklubben har, men Ulle går med på allt, inte bara för att hon är snäll, utan för att hon tycker det är så besvärligt att bestämma. Det tycker inte jag.

Man kanske tycker det är knepigt att två bästisar som går i samma klass och bor nära varandra har en särskild klubb, men det är inte särskilt mystiskt. Mestadels är Ulle och jag bara ihop, men när vi gör något med Tänkeklubben har vi möten.

Min pappa som aldrig varit tjej fattar inte hur det går till när två tjejer är ihop. När jag har kommit hem ringer jag till Ulle och då pratar vi sådär trekvart och håller på och skrattar ihjäl oss. Då kommer min pappa inrusande i mitt rum och säger:

– Jaså, Ulle var inte i skolan idag! Är hon sjuk?

– Vad då sjuk, säger jag. Vi hade ju sällskap hem från skolan alldeles nyss.

Då skakar han på huvudet.

Ulles mamma förstår sånt mycket bättre. Dessutom har de två telefoner.