SAGA Egmont
Innerlighetens tid
Copyright © 2005, 2017 Ingrid Kampås og Lindhardt og Ringhof Forlag A/S
All rights reserved
ISBN: 9788711523681
1. e-bok version, 2017
Format: EPUB 2.0
SAGA Egmont www.saga-books.com – a part of Egmont, www.egmont.com
Gevär
Långa gevär av stål
Pekande från krigsfartygen
I krigsgudens namn
Raka, skinande, polerade gevär
Kramade av gossar i vita skjortor
Glansen av blanka ansikten, rufsigt hår, vita tänder
Skrattande glada gossar i vita skjortor
Sittande på gevären sjungande krigssånger,
krigsslagdängor
Spadar
Breda spadar av stål
Skärande ut avlånga valv
Frigörande jord, utjämnande grästorvor
Jag ber er
Att vittna om
Att spaden är broder till geväret
Alla personer i denna bok är uppdiktade och de händelser som inte är historiska är en produkt av min fria fantasi. Tack till alla som bistått mig i efterforskningarna för denna bok: Karl-Olof Fransson, Bror Richard Svärd, Stig von Bayer, Gullmar Svensson, Bo Carsbrandt, Lars Fröberg, Lennart Olsson, Sture Pettersson, Lars Frost, Georg Kaspersson samt Krigsarkivet, Svenska Emigrantinstitutet, docent Sune Persson och numera pensionerade diplomaten Bengt Rösiö, med flera människor som varit mig behjälpliga.
Ensam i ett tonårsrum i Iowa. Idolaffischer. Maskotnallar. Parfymflaskor och halsband på ett vitt bord framför en spegel. Bibelspråk på tavlor av trä, porslin och papper. Samt ett intyg om ett löfte avgivet vid konfirmationen – att alltid hålla sig ren inför Gud.
Hon är bara femton år, rummets ursprungliga invånare. I detta troskyldiga runda är jag fyrkantig.
Men här finns en tröst och jag hittar det i lapptäcket som jag dragit över mig i sängen. Det ser gammalt ut, hopfogat av mängder av smålappar i olika färger. Kvinnoflit som hopfogade lappar. Kvinnoliv som hopfogade lappar – ett kvinnoliv är lappar och småbitar. Som ger någon annan tröst.
Språket – mitt verktyg, är också ett lapptäcke. Jag repar upp det gång på gång och försöker sedan foga samman det till något nytt, något trösterikt.
Jag ska berätta mig tröst.
Ett annat verktyg ligger här bredvid mig på skrivbordet, jag har släpat det med till Amerika. Det är Nils hammare. Vacker. Stålet minns de miljontals spikarna, skaftet av hickory är blankt och glänsande, slitet av Nils händer. När jag ser den nu, tar den i min hand, förväntar jag mig nästan att den alldeles av sig själv ska göra sin rörelse. Det där kvartsvarvet innan huvudet med kraft träffar spiken och driver in den i träet. Norrlandsträet. Det Nils helst arbetade med.
Vårt hus byggdes när han kom hem från Amerika. Han köpte den gamla nedlagda smedjan mitt i Sundsby och på den stora tomten stod då ett litet ruckel som smeden och hans niobarnsfamilj hade bott i innan de flyttade till Göteborg där smeden fick arbete i hamnen. Det var sådant som Nils berättat för mig. Han rev rucklet och byggde med egna händer vårt hus. Det var sommaren nittonhundratretton, världen stod inför världskrig och Sverige inför hungerkravaller men Nils slog på stort och byggde ett hus i två våningar. Han sa det aldrig rent ut men jag anade att avundsjukan hade funnits där. ”Det är ju bara han och Gustaf, vad ska han med ett sådant hus till?” hade folket i Sundsby sagt. Sedan hade ryktena spritt sig. Om hur han hittat guld i Amerika. Om hur många dollar han hade. Om att han snart skulle skicka efter sin fru och sina fem, minst, barn från staterna. Om vilken tur han hade haft.
”Dom var inte riktiga”, sa Nils. ”Se här tös!” Han sträckte fram sina händer mot mig, med handflatorna uppåt. ”Detta är vad som har gett mig allt jag har, huset också.”
”Hus ska vara vita”, sa han många gånger och vårt hus med dess liggande träpanel var vitmålat. Det hade veranda utåt vägen och ett rött tegeltak. Det låg – ligger, eftersom det ännu finns kvar – tjugofem meter in från själva huvudgatan. Tomten är stor. Där växer äppelträd. Ingrid Marie och Säfstaholm. Och så Brunnsäpplena med sina gula, vaxade blanka skal. Popplar, björkar och en stor lönn i ena hörnet, alldeles ute vid huvudgatan. Sommartid är huset inbäddat i grönska.
Bakom huset ligger syrenbersån, på den korta bit mark som finns innan järnvägsspåren tar vid. Den trygga järnvägen. Jag kunde ligga om nätterna och lyssna till godstågen som for förbi. Dunket mot skenskarvarna, mina tankar på vad i detta tåg som var på väg vart. Det var också järnvägen som kom med norrlandsträet. En hel vagn med plankor som växlades in på ett sidospår och parkerades vid ett magasin strax bortom vår tomt. Sedan bar Nils plankorna, två i taget, och ställde dem mot gaveln på verkstan.
Plankorna bar han över högra axeln med höger hand till stöd en meter framför ansiktet. Han höll huvudet högt, det var svikt i stegen och på hans panna glänste svettpärlorna. Han var klädd i sitt blåställ och under det en rutig skjorta, också den blå. Ärmarna var uppkavlade så att de seniga armarna, med fräknar och brynta av solen till en slags garvad rödfnasighet, kunde demonstrera styrkan.
När så en tillräcklig mängd plankor stod där mot väggen, klättrade han upp på verkstadsvinden och öppnade luckan under taknocken. Sedan lassade han in plankorna och staplade dem omsorgsfullt där uppe, med ribb mellan varje lager för att få cirkulation.
För ett barn såg han inte gammal ut, bara stark. Rak rygg. Ett blont hår som vägrade grånas. Ett ansikte med rynkor visserligen, men inte sådana rynkor som faller slappt utan sådana rynkor, sådana sprickor, som blir när man ristar i en klippa.
Själva smedjan låg ute vid gatan och infartsvägen ner till huset fanns mellan den och lönnen längst ut i högra hörnet. Nils hade rustat upp smedjan, lagt på nytt tak och röjt ur all gammal bråte. Sedan köpte han verktyg och maskiner. Han öppnade snickeri.
”Be brave, girl!” Det var på sommaren, på lördagskvällarna, från maj till augusti. Syrenbersån. Kaffegök. Historier. Han berättade åtskilligt för mig, sådant jag trodde jag egentligen hade glömt bort, men nu sedan jag kom till Council Bluffs, framför allt sedan jag satt igång att läsa de gamla tidningarna, så startade en märklig process hos mig. Jag började minnas. Mer och mer för varje dag kom jag ihåg av vad han hade sagt när han satt där i den träribbade soffan. Trädgårdsbordet var också av trä, med glest sittande ribbor. Jag låg i gräset med fötterna på en stol och tittade på molnen.
Han bar fortfarande blåstället. Lade hammaren på bordet. Där stod kaffet, kokt i en röd emaljkittel. Bitsockerskålen. Renatflaskan låg i gräset bredvid soffan. Sedan mamma dött var dessa kvällar de bästa på hela veckan för mig.
Det luktade sommar. Sommar kan lukta. Moln och grönska får evigt liv i en återkallad doft.
”Farfar! Det där molnet liknar din hammare.”
”Lilla Prudence – det där molnet är min hammare.”
”Hur många spik har du slagit med den?”
”Miljoner.”
”Är det långt till Amerika?”
”Det är väldigt långt.”
”Hur långt då?”
”Ja du tös … så långt som om du åkte tusen gånger till Varberg. Så långt är det. Man måste åka båt. Eller sån där flygmaskin som dom har nu.”
”Är Amerika som här?”
”Både och. Amerika är öppet som himlen däruppe. När du är i Amerika är du som ett sånt där moln, där är vidder åt alla håll.”
Det var han och jag. Bara vi två. Och så molnen. Jag var tio år. Det var sommaren nittonhundrasextiett. Mamma hade varit död i drygt ett år.
Yvonne kom rultande. Trots att Lenne hade lovat att se efter henne. Nils var bara min farfar. Bara min just då.
”Kom hit tös och gunga lite”, sa han och tog Yvonne på knäet. Hon skrattade tills hon kiknade och i de ögonblicken hatade jag henne. Jag blundade och lyssnade på ljuden från bilarna som körde förbi ute på gatan. Sundsbys huvudgata. Här i Amerika kallas det Main Street.
Samhällen och boplatser har någon gång uppstått av en tillfällighet, en sådan slump som har orsakat allt annat i tillvaron. I Sundsby var orsaken ån och fallet där en kvarn byggdes. Idag nedrasade stenmurar, mossbeväxta stenar men de bär sitt minne av händerna, de händer som med okuvlig vilja en gång lyfte upp dem till ordning och det är som om de längtar, längtar efter dessa händer. Längtar efter ordning.
Sundsby Main Street slingrar sig parallellt med ån och vid denna gata ligger vårt hus. Från början var gatan två hjulspår där hästskjutsarna drog fram på väg till kvarnen och kyrkan och bebyggelsen längs med var bondgårdar. Ett skolhus byggdes, en smedja hade funnits så länge kvarnen funnits, en kyrka, ett Guds hus, hade också stått där i alla tider för att hålla ordning på mänskligheten.
När prästerskapet fick storhetsvansinne i slutet på artonhundratalet, revs den gamla träkyrkan med dess naiva takmålningar av himmel och helvete, av löftena och hoten, och istället byggdes en stor vitrappad långkista med svart tak och tornet mot söder. Inget förändrades. Budskapet var fortfarande detsamma. Helvetet. För fattiga traskantade själar. Helvetet var en plats på jorden. Den ene svartrocken avlöste den and re i predikstolen, den ene ljög värre än den andre, som präster alltid har gjort. Svartrockar. Finns helvetet är där fullt av präster, från alla tider och alla religioner.
Denna på ytan vita men inuti svarta kyrka, brann i början av sjuttiotalet. Den blev rök exakt så som allt som sagts i den hade varit rök. Då byggde en arkitekt en ny kyrka i trä, i Sundsbys östra utkant. Den blev åtminstone vacker.
Handelsbod kom tidigt till Sundsby. I början på sextiotalet hette handlaren Rosén. I en återkommande dröm är jag i Roséns handelsbod. På var sida om dörren med glasruta fanns två stora skyltfönster. En klocka plingar när jag går in, innanför står disken med kassaapparaten, till höger finns en gång som går mellan fönstret och hyllor, bort mot mjölkdisken. Längre in i butiken finns en trappa ner till en hemlighetsfull källarvåning där Rosén förvarade silltunnor och hade ”lagret”, dit han gick för att hämta saker. Just mellan trappan och hyllorna är doften som starkast. Vad för slags doft? Jag kan inte säga att jag exakt känner doften, man jag känner mitt minne av den. En blandning av sirap, fläsk, ull, kaffe, bröd, svagdricka och just sill.
I min dröm går jag mellan hyllorna och letar efter något jag inte hittar. Jag plockar istället på mig något annat och går fram till disken för att betala. Där står Irma, Roséns biträde och älskarinna enligt folks prat, och där han är servil och flottig är hon otrevlig och skrovlig. Gång på gång köper jag i min dröm något jag inte behöver.
Sundsby på sextiotalet. Nittonhundrasextioett blev Lenne tjugo år. Allt hade bara börjat. Allt det nya. Framtiden hade börjat. Världen såg lika ny ut som en junimorgon innan daggen torkat undan.
Lennart. Lenne. En och åttiofem lång, ljusblont hår, regelbundna ansiktsdrag, rödlätta kinder med sådana silkefjun som bara en nittonåring som snart ska fylla tjugo har. Hans blå ögon, som havet i stiltje, de reflekterade sol.
Han är min bror. Bara en lillasyster kan förstå kärleken till en tio år äldre storebror och bara en lillasyster kan vara en storebrors ögonsten. Bara en lillasyster kan förstå ångesten när storebror ska åka iväg och göra rekryten och sedan – när storebror ska åka till ett krig. Ett krig långt borta i ett land som heter Kongo i en världsdel som heter Afrika. På en annan planet.
”Du får inte åka Lenne! Jag vill inte! Jag vill inte att du åker. Tänk om nån skjuter dig. Du får inte åka till kriget!” Jag klängde på honom i kökssoffan, han var hemma på permission och klädd i uniform. Jag drog i hans högra arm.
”Där är inget krig. Vi ska bara åka dit för att hålla ordning.”
”Kan dom inte hålla sin ordning själva?”
”Nej! Hammarskjöld har sagt att vi ska åka dit och hålla ordning. Ett litet tag. Det är ju bara några månader.”
Trots att jag bara var tio år kände jag igen det jag då läste i hans ögon – äventyrslystnad. Jag drog ännu mer i uniformsjackan. ”Du får inte!”
”Sluta! Du tjatar! Det blir som ett jobb. Jag måste åka.”
Han måste åka.
Nu befinner jag mig i Council Bluffs vid Missouriflodens strand i västra Iowa, på gränsen till Nebraska. Omaha och dess flygplats ligger på andra sidan floden. Omaha, Nebraska, minns jag att Nils ofta uttalade – det lät så exotiskt, som om den platsen rymde all erfarenhet som var värd att ha. Ljum, närmast tropisk kvällshetta. Liv. Rörelse. Flygplan. Det var där jag landade för några dagar sedan.
Nästa dag, när jag i min hyr-Pontiac tog mig över floden till Council Bluffs fanns intrycket av att ha hamnat i en myrstack kvar. Nils ord om att himlen var högre i Amerika stämde. Luftigt blå himmel. Stackmoln. Jag stannade till vid Chamber of Commerce och fick kartor, sedan parkerade jag bilen, lämnade dess luftkonditionering och gick på stadens gator. Det verkade byggas överallt. Runt Bayliss Park och den stora fontänen var allt nyrenoverat, med gatlyktor i gammaldags stil. Där stod också det minnesmärke över stupade soldater som finns i varje amerikansk stad.
Längre ner på huvudgatan gick det att tänka bort bilarna och suggerera fram seklets början. Nakna, vindpinade tegelgavlar där rappningen släppt. Hus byggda i sten och tegel står längre än människor. Skyltar från den gången fanns kvar. Barbershop. Flour and baled hay. Här gick Nils. Dessa hus såg han. Där rakade han sig.
För några veckor sedan. Sundsby kyrkogård. De obligatoriska krysantemumen. Så fantasilösa men de enda. Mammas grav, farmors grav, Nils grav och så – den smärtsamma graven. Den nya graven där jorden snart skulle sjunka in över kistan och vittna om att nu hade den brutit igenom träet; jorden hon var kommen från hade trängt igenom sidenklädseln i kistan för att förena sig med henne och göra henne till en del av sig. Snart skulle en barmhärtig vaktmästare fylla på ny jord för att jämna ut graven och för att jämna ut och dölja verkligheten för oss som fortfarande var kvar ovanför jorden. Skona oss från vetskapen att en dag, en dag skulle tyngdkraften förena jorden med våra kroppar nödtorftigt gömda i sidenbeklädd kista.
Skurborste. Såpvatten. Mammas gravsten var av blankslipad röd granit. Överst stod pappas namn, Elmer Johansson född nittonhundrafjorton. Plats var lämnat för dödsdagen eftersom han ännu levde. Rättare, han andades dagligen men levde han? Han hade insisterat att få sitt namn inristat samtidigt med mammas namn. Inte av sentimentala skäl utan av ekonomiska, det blev billigare så. Han skulle ändå dit. Under hans namn stod mammas, Hedvig Johansson född nittonhundratjugo, död nittonhundrasextio. Det var den dagen.
Nils och farmors gravsten var svårare att rengöra. På den växte algerna hårt och jag fick ta i för att slita dem från deras sten. Mossa och fågelskit som bitit sig fast i den skrovliga svarta ytan och i de inhuggna namnen. Till sist kunde jag läsa texten: Snickaren Nils Johansson. Han blev nittiofem år. Under det Hustrun Selma, hon var sextio år när hon dog nittonhundrafemtio. För mig var farmor ett svartvitt foto på en vägg, en stram kvinna i höghalsad klänning med håret uppsatt i tulle. Hon dog året innan jag föddes. Inga minnen. Hon hade existerat, kortet fanns på väggen, men ändå en fantasifigur, utan kontur, upplöst i dimman av alla döda före mig.
Nils blev aldrig konturlös. Jag såg honom ofta. I vedboden när jag kom för att hämta ett fång ved. Hans ryggtavla i kön på Konsum. Hans röst när jag gick förbi ett sällskap herrar på torget i Varberg. Världen stannade. Några sekunder. Försvann och flöt ihop i ett icke linjärt tidsbegrepp där allt existerade samtidigt. Sedan verkligheten. Han var död. Han hade varit död i tjugoåtta år och kunde aldrig mer klappa mig på axeln och säga: ”Be brave girl!”
Den dagen jag tvättade stenarna hörde jag Nils röst. ”Be brave girl!” Som om han hade varit närvarande och stått där och lett mina tankar. ”Be brave girl!” Jag stannade upp med skurborsten och såg ut över raderna av gravar, där till sist alla rättat in sig i ledet, där fullkomlig jämlikhet rådde, och jag undrade vem jag var och vad jag gjorde. Om jag fanns. Om jag fanns kunde jag lika gärna finnas i Amerika. Jag ville åka dit. Jag ville andas den luft han en gång andats. Det var som om han uppmanade mig att göra det.
Nu är det september och jag är här och har hamnat hos Mary. Hon är bibliotekarie på biblioteket i Council Bluffs. Jag har suttit på biblioteket och läst mikrofilmade exemplar av The Daily Nonpareil. Om till exempel ett sheriffval för snart hundra år sedan som var så viktigt att man slogs. Allesammans, inklusive reportern, är för längesedan döda. Hade de någonsin hört klyschan: Det spelar ingen roll om hundra år. Tiden förgäter allt. Bäddar in det och ställer undan det i en kista uppe på glömskans vind. En gång var det väsentligt, nu är det borta, oviktigt, rent av strunt, undanträngt av annat som verkar så viktigt just nu, men som om hundra år också kommer att vara bortglömt – och plötsligt tidlöst.
Dödsrunorna på den tiden var utförliga, smärtsamt utförliga, tragiskt utförliga. Ett liv av möda. Det mesta går att trycka in i en halv spalt. Jordens historia från Big Bang till nu skulle gå att trycka in i en halv spalt. Mer är det inte.
Det finns en tröst i detta. Det som idag är en sådan naggande plåga och väsentlighet kommer om hundra år att vara undangömt. Tiden och tidlösheten kommer att ta hand om alla livsöden. Utan ord. Tiden behöver inga ord.
Jag sträcker ut handen och tänder lampan och får ett svagt gult, inlindat sken i rummet. Hammaren glänser. Ord är en illusion, ett otillräckligt verktyg, ett evolutionärt skapat självbedrägeri. En hammare vet vad den är, vad den ska utföra, ett perfekt redskap. Orden som redskap är halvdana, manipulativa, lögnaktiga och tomma. Ändå vill jag ta just dem, de otillräckliga, för att beskriva hur det var och hur det blev. Den nakne får klä sig i trasor om trasor är det enda hon äger. Jag drar lapptäcket tätare om mig och vänder mig på sidan, hopkrupen i fosterställning.
I dramatiska verk finns vändpunkter då handlingen snurras och något nytt träder in. Vad var den stora vändpunkten i Sundsbydramat? Mammas död nittonhundrasextio. Gravid i sjunde månaden. Blodstörtning. Placenta praevia kallas det. Moderkakan ligger för modermunnen. Hon dog. Fostret dog. Inte från en dag till en annan utan från en sekund till en annan.
”Kom inte in”, skrek Nils. Jag kan höra honom skrika lika tydligt nu som jag hörde honom när jag stod i farstun utanför köket nittonhundrasextio. Lenne kom springande. Nils skrek. Att Lenne skulle ringa efter ambulansen. Sedan mer kominte-in-skrik och Lenne som ändå gläntade på dörren. Blodet på golvet. Själen som rann ut. Ambulansen som kom och tog med sig det tomma skalet. Själen, hon, mamma, hade runnit ut på ett köksgolv i Sundsby.
Detta är min film. Den jag ständigt spelar upp. Den säger mig att en kvinna är en kropp för att alstra nya kroppar, en näringslösning för det eviga fortplantandet, för viljans manifestation. En kropp är en slit- och slängprodukt endast avsedd för detta: att frambringa nya kroppar, nytt DNA som i sin tur kan skapa nytt DNA. Ett mål och ett syfte i en evighetsmaskin i miljontals år – utan för människan begriplig orsak. Varför? Mina studier till molekylärbiolog har inte gett svaret, bara gåtan.
Mamma dog. Det var en naturlig – i ordet naturligs verkliga betydelse – händelse i en slumpartad värld. Ett skiljetecken i ordflödet. Banalt. Mamma dog och jordklotet krängdes ut och in.
Nittonhundrasextio var så mycket viktigt för en dag, en vecka eller en månad i taget, sedan blev det undanträngt av något annat. Sveriges första kvinnliga präster vigdes det året. Chrusjtjov och Eisenhower käftade. Floyd fick revansch på Ingo. Reaktorn i Studsvik stod klar. Kongo blev självständigt den trettionde juni.
Så gick det året och det blev januari nittonhundrasextioett.
Januari nittonhundrasextioett. Vi bodde på bottenvåningen i huset och Nils och Gustaf på andra våningen. Gustaf blev sextiotre det året. Han var en undanglidande skugga. En silhuett i andra människors liv. Gustaf var son till Amanda, den syster Nils någon enstaka gång nämnde vid namn. Hon var en oöppnad dörr som han bara tillfälligt gläntade på. Han sa aldrig mer än hennes namn. Amanda. Det betyder hon som bör älskas. ”Amanda, hon hade likadant hår som du Prudence.” Det var allt. Sedan tystnade han. Hon var en oberörbar fläck i Nils tillvaro. Hon hade funnits. Att fråga Nils hur och varför och när, mer än att hon dog när Gustaf var nyfödd, var meningslöst. ”Det är så länge sedan nu”, svarade han och började tala om något annat.
Gustafs liv gled som ett träd under dagen flyttar sin skugga över en solbelyst vägg. Han gick, han stod, han arbetade, han till och med talade, men lika fullt var han en skugga. Kort för att vara man, drygt en och sextio. Svarta kinder hur noga han än rakade sig. Som barn tyckte jag hans hår var lustigt. Mörkt och så krulligt att det inte gick att klippa till en vårdad frisyr. Nils klippte honom. De hölls i köket, Gustaf med ett lakan över axlarna och Nils med kam och sax i händerna.
”Klipp kort!” Gustafs replik var tredje vecka när håret klipptes.
”Jag vet”, sa Nils. ”Men du kan ju inte se ut som en lägerfånge.”
Gustaf svarade inte. Han var så olik oss andra. Olik mig, olik Nils, han var olik det enda kort Nils hade på sin mor Inger-Lena. På Amanda fanns inget fotografi men jag visste ju att hon hade haft likadant hår som jag. Vi andra var ljusa och långa men Gustaf var kort och mörk.
Jag var tio år och satt vid Nils köksbord och iakttog hårklippningen. ”Ta mer!” sa Gustaf. Nils svarade inte utan tog bort lakanet från Gustafs axlar. Denne reste sig upp och gick ut i tvättrummet för att skölja håret och kamma och raka sig. Han rakade sig två gånger om dagen. Jag tänkte att kanske ville han skala bort det där som gjorde honom olik oss andra, det där utseendet han måste ha fått någonstans ifrån. Som om han var en bortbyting.
Nils vaxduk var blårutig, sprucken av ålder med intorkade fläckar. Jag drog med fingrarna längs rutorna och frågade: ”Farfar?”
”Ja, vad är det?”
”Är Gustaf en trollunge?”
”Vad fan menar du med det?”
”Jo, om han är bortbytt. Du vet som trollen. Dom kommer med sina ungar och lägger hos människor så dom ska tro att det är deras egna ungar. Fast egentligen är det en trollunge.” ”Du pratar som du har förstånd till. Det finns inga troll. Inga med svans i alla fall.”
Det upptog mina tankar. Alla sagoböcker lärde ut att troll hade svans, som Plupp och andra bilder jag sett i böcker. Men tänk om det var fel, tänk om troll inte hade svans och såg ut ganska mycket som vem som helst. Som en människa. De behövde inte ens ha svart hår. Vem som helst man mötte kunde vara ett troll. Och vem skulle man då akta sig för? Hur skulle man veta om de var farliga? Det fanns inget säkert tecken som visade vem jag kunde lita på. Kanske var jag själv ett troll.
Jag smög på Gustaf när han kom ut ur tvättrummet och gick till sitt rum i korridoren ovanför trappan. Det var som alltid meningslöst. Det enda jag såg när han öppnade dörren och slank in var en säng och ett nattygsbord, på det ett skrivblock och en väckarklocka. Han låste. Han låste alltid. Det gick inte att smyga dit när han var i verkstaden, i hopp om att han glömt låsa. Han glömde aldrig att låsa om sin hemlighet.
I köket hade Nils satt på radion och börjat skala potatis. Radioapparaten stod på ett litet bord bredvid fönstret. Den var blankt brun och hade vita rattar. Hilversum, Luxembourg, Lahtis och Stuttgart hette alla de stationer som gick att skruva fram under knaster och sprak. Skruvandet gjorde jag när Nils inte såg. Han var rädd om sin radio.
Nils lyssnade på TT-nyheterna och vinkade åt mig att jag skulle gå in i skrubben bredvid köket. Yvonne hade vaknat efter sin eftermiddagsvila. När han byggde huset hade han tänkt att denna skrubb skulle vara pigkammare men någon piga kom aldrig i huset. Yvonne gnydde och Nils ville höra på nyheterna.
Jag lade mig jämte henne i sängen. Hon tog genast fatt i mina flätor som Nils flätat på morgonen. Hon fick hållas, snart tre år och lättroad. Fick inte Nils höra nyheterna i fred skulle han bli grinig. Genom den halvöppna dörren kunde jag höra nyhetsuppläsarens röst. Han talade om en man som hette John Fitzgerald Kennedy som hade hållit ett kort men ändå vältaligt anförande i en stad som hette Washington. Han var den yngste som någonsin valts till president i Amerikas förenta stater och det var det första tal han höll. Säkert var hela världen nyfiken på någon som var så ung och nyss hade blivit något så fint som president och alla måste vara nyfikna på vad han hade att säga när han fick lov att tala. ” … på nytt börja sökandet efter fred, innan de förstörelsens dunkla krafter som lössläppts av forskningen uppslukar hela mänskligheten i självförintelse, uppsåtligt eller av olyckshändelse.”
Det lät så svårt men högtidligt. Fred var ett ord jag förstod. Fred. Han ville ha fred. Då var han bra, för alla människor utom de dumma vill ha fred. Jag bar med mig Yvonne ut i köket. Nils stod med potatisskalaren i handen. Han var blank i ögonen och tittade på mig. ”Amerika är världens enda hopp”, sa han och återupptog skalandet. Det kunde jag förstå, att han sa så. Det var för att vi alla skulle bli lika rika som de var i Amerika. Det hördes på namnet att de var rika: Ame-rika.
”Jo farfar. Jag vet. Liv, frihet och rätten att fritt söka sin lycka.”
”Just så, Prudence.”
Kennedy övertog presidentämbetet den tjugonde januari nittonhundrasextioett. Det var ytterligare en dag då Nils gjorde kvällsmat och lyssnade på TT-nyheterna. Jag bar ut Yvonne på toaletten, hon fick sitta på pottan och jag berömde henne. ”Duktig Yvonne”.
”Dutti Vonn.”
”Prudence!” ropade Nils. ”Duka bordet.”
Köksskåpet hade ljusgula snedlutade dragluckor. Tallrikar, vita med blå rand. En rosenbukett i mitten. Tallrikar är ritual. De tas fram, äts på, diskas, ställs i skåpet – ett kretslopp av trygghet. Fyra glas, fyra tallrikar, fyra gafflar. Svagdricka hälld i en benvit tillbringare med sprucken glasyr, från glasflaskan i träbehållare som stod i skafferiet. Nils stod vid spisen och duckade för fläskflottet som stänkte. ”När kommer pappa hem?”
”Han skulle till Skövde. Han kommer nog inte förrän nästa helg.”
Jag ryckte på axlarna. Nu när Lenne var på I 16 i Halmstad och pappa inte var hemma, så bodde Yvonne och jag i pigkammaren. Vi hade det bra som vi hade det, Yvonne och jag.
Nils tog upp den sista fläskskivan och lade den på ett fat som han ställde på bordet tillsammans med potatisgrytan och stekpannan med fläskflott. Han skrek på Gustaf, som kom efter att ha låst efter sig.
Vi mosade potatisen i fläskflottet och åt med gaffeln i höger hand. Fläsket höll vi i vänsterhanden. Det var så vi åt. Jag hade glömt lingonsylten och Nils gick och hämtade burken. Han köpte lådvis med lingon av knallar som körde runt på hösten, sedan kokade han sylt som varade i ett helt år. Vi var tysta när vi åt. En gång hade jag ätit hos Birgitta. Hennes pappa var ingenjör på fabriken. Birgitta hade en bror som hette Olle och en mamma med permanentat hår som luktade parfym. Om mamman böjde sig ner så kände jag doften från håret som en störtvåg av välbehag. Jag bad henne knyta mina skor, fast jag kunde själv.
Vid Birgittas bord åt de med kniv och gaffel och så talade de när de åt. Barnen fick frågor om vad de gjort i skolan och vad fröken sagt och om de hade läxor. Pappan berättade om en direktör som sagt något och mamman med det väldoftande håret berättade vem hon hade talat med hos handlare Rosén. De talade med mig också. Lilla vän, kallade de mig. De talade så fint och tyst, ingen höjde rösten och jag tyckte att de var som dockorna i mitt dockskåp, inte riktigt verkliga.
När Lenne och pappa var hemma var det inte tyst. Lenne skrek åt pappa och smällde i dörrar. Jag förstod att Lenne var så arg bara för att pappa var full.
Nils var åttioett år det året men de enda gånger hans ålder märktes på honom var just när pappa var hemma. Det var som om han, vi alla, tyckte luften var lite lättare att andas när pappa var i Skövde med sina korsetter. Pappa sålde korsetter och sådant. Och bysthållare som jättedamer kunde stoppa in sina jättebröst i.
Ingen av oss kan ha varit uppmuntrande sällskap för Nils. Han var märkvärdigt tålmodig med Gustaf som buttert slevade in sin mat, rapade och muttrade. Särskilt gärna svor han över prästen, kyrkoherde Andersson. Enda gångerna Gustaf fick milt i blicken var när han såg på Yvonne. Eller något annat barn. Inte heller jag tyckte om Andersson, jag var säker på att han egentligen var ett troll och jag var rädd för hans trollblick. Men människorna i Sundsby var istället rädda för Gustaf, de talade om honom och undvek honom. De tyckte det var något lurt, något konstigt med honom. Särlingen. Den underlige. Han som bara muttrade och inte tittade folk i ögonen. Han som aldrig hälsade. Han som gick omvägar kring kyrkan och gick tvärs över gatan om han mötte kyrkoherden, och spottade på trottoaren.
Gustaf trodde inte på den Jesus fröken Signe berättade om i skolan. Gustaf ville inte sjunga Blott en dag eller Din klara sol går åter upp. Nittonhundrafemtioett när Sverige fick sin religionsfrihetslag, gick han ur svenska kyrkan. I Sundsby var detta något oerhört. Man sa att Gustaf inte var riktigt som han skulle i huvudet. En skruv lös, sa man. Jag funderade mycket på det där jag uppsnappade hos handlare Rosén, gömd bakom en mjölhylla. En skruv lös. Jag föreställde mig att människans hjärna såg ut ungefär som motorn som hängde utanpå kapsågen och att när den öppnades så satt det en mängd skruvar och muttrar och kablar inuti. På just Gustaf var en skruv lös och det gick inte att göra som med kapsågen, öppna motorn och skruva, för runt huvudet fanns skinn som inte gick att skära bort. Så Gustaf var tvungen att leva med sin lösa skruv. Men barnen skulle akta sig för Gustaf, det sa tanterna hos handlare Rosén. Han var en ful gubbe. Jag tyckte också han var ful, men jag var inte rädd för honom. Han gick i mitt hem likt en gammal katt som bara finns där.
”Vi får gå ner och få färdigt kyrkoherde Anderssons portar”, sa Nils.
”Bakom korset står djävulen”, muttrade Gustaf.
”Ja, ja. Men han betalar bra. Passa nu Yvonne tös!”
Jag suckade och Nils klappade mig på huvudet. ”Be brave!”
Den här kvällen, den tjugonde januari nittonhundrasextioett, så ringde telefonen som vi hade i hallen. Jag skyndade mig att svara innan någon annan hann före för jag visste vad jag skulle säga och hade övat att låta vuxen. ”Johanssons snickerifabrik.”
”Hej Prud. Det är jag.”
”Farfar!” skrek jag inåt köket. ”Det är Lenne!”
”Jag kommer!”
”Vad gör du?” frågade jag i telefonen.
”Pratar i telefon”, retades han. ”Vad gör du?”
”Diskar. Snart.”
Nils tog luren från mig. Jag hörde hans svar. ”Nej, han är i Skövde. Ja. Klockan tio. Jag kommer.”
Jag dansade på hallgolvet och sjöng: ”Lenne kommer. Lenne kommer.” Det var tur att pappa var i Skövde annars hade inte Lenne kommit hem. Det kallades permission när han kom hem på helgen och vi fick åka i Nils PV för att hämta honom på Varbergs station.
På morgonen låg det ett vitt lager pudersnö över den gamla skarsnön. Snötäcket var nästan en halv meter djupt. I mitt minne är det alltid snö om vintern. Gustaf var uppe tidigt och skottade garageinfarten.
Nils backade ut PV:n, vände den runt mot vägen, gick ur och lyfte upp framsätet så att Yvonne och jag kunde sätta oss där bak. Vi var ordentligt påbyltade i livstycken, ylletröjor, strumpor, mössor och vantar. Han sneglade på vår klädsel, verkade nöjd och sa: ”Sitt nu stilla!”
”Vi ska hämta Lenne”, sa jag till Yvonne. ”Sitt still!”
”Lenna, Lenna.” Hon kröp omkring i sätet och jag försökte få henne att vara stilla genom att räkna husen vi körde förbi. Hon var verkligen en söt unge med runda kinder och blå ögon och den röda stickade mössan hon hade var som ett körsbär på en gräddbakelse. Jag tog henne i mitt knä, pussade henne på munnen och hon fnittrade. Nils körde sakta i halkan, han nynnade Var jag går i skogar, berg och dalar …
Yvonne och jag väntade i bilen när Nils gick in på Bolaget och det gjorde oss sena till stationen. Jag hade velat se tåget. Lenne stod framför stationsbyggnaden och jag ska alltid minnas hur han såg ut just då. Uniform med en tjock vinterkappa, en mössa, de vinterbitna kinderna och den gula luggen som hängde fram i pannan. Blå ögon. Bred mun. Vita tänder. Ögon och mun log och ögon och mun glittrade. När han hade satt sig bredvid Nils vände han sig om mot mig och Yvonne. Vi hoppade och skrek.
”Vill ni ha något?”
”Jaaa!”
Lenne plockade upp en chokladkaka ur kappfickan och räckte den åt mig.
”Ni ska dela lika. Tjenare Nils. Mycket att göra?”
”Ja. Det örjer mig. Vi gjorde färdigt Anderssons portar igår.” Nils körde ut från stationen, det hade börjat snöa igen.
”Du är för billig, Nils.”
”Fan. Det går inte att hugga upp sig.”
Nils ångest var min ångest. Hans ångest var att vara för dyr och bli utan beställningar. Om Nils inte hade arbete, vad skulle vi då leva på?
”När du är klar med exercisen får du ta över, Lennart. Jag börjar bli för gammal.”
Jag såg hur Lennes ansikte mulnade, som om hans alldeles egna svarta moln hade dragit över vindrutan. Han svarade inte utan tittade ut på de stora, tjocka snöflingorna som singlade ner framför bilen, sagoboksflingor, och vi närmade oss Sundsby. När vi kommit ur bilen sa jag till Lenne: ”Ska vi leka i snön?”
”Visst, Prud. Spring och hämta tefatet.”
Bakom järnvägen fanns ett gammalt grustag med de allra ljuvligaste backar. Det slutade snöa, molnen drog undan, himlen blev blå. De låg där så oskuldsfulla, vita och så nya, alla snökristaller som reflekterade solen i miljarder blixtar. Från himlen nedfallna diamanter som lagt ett försonande täcke över den av människan urgröpta världen. Jag lade mig på rygg i snön och gjorde änglar. Jag var en ängel. Jag smakade på snön, den smakade kall ludd, borrade ner mitt ansikte i den, den stack i kinderna som nålar. Snön var mjuk men kall, den var vit och orörd – för mig att röra, för mig att vara en ängel i.
Den lördagen med Lenne och Yvonne, när vi lekte och rullande oss i snön, när jag sprang upp i backen och kastade mig på tefatet och Lenne stod där nere och tog emot mig, är nog en av de lyckligaste dagarna i allas våra liv. Röda frostnupna kinder. Vi skrattade.
Det är morgon och Mary har gjort pannkakor. Hon står vid spisen med en stekspade i handen, tittar forskande på mig. ”Har du sovit gott? Här är kaffe.”
Jag tar emot en mugg av det ekorrpink amerikaner kallar kaffe. ”Tack. När börjar du idag?”
”Elva.” Hon ställer fram ett fat pannkakor och en burk lönnsirap. Sätter sig hos mig vid köksbordet.
Min andra dag här, när vi åt lunch ihop frågade hon om jag ville bo hos henne istället för på motell. Jag sa ja.
”Det angår inte mig men jag undrar … ja alltså, är du deprimerad över något?” frågar Mary.
Jag gör den där gesten med axlarna som man gör när man har så mycket inom sig att det inte går att formulera i ord. ”Vet du hur man gör när man lever?”
Mary höjer sina ögonbryn, är tyst en stund, tittar i bordet, låter höger hands fingrar leka med kaffekoppen; hennes bruna underarm och hand är fräkniga, det finns något fluorescerande över hennes hud, som om den bara är ett tunt skal runt den verkliga Mary, som om den hindrar den verkliga Mary från att ramla ur sig själv. Hon suckar sedan och säger lågt: ”Eliah vet. Ät nu!”
Jag äter mina pannkakor och känner mig skamsen. Skuldtyngd. ”Jag kan flytta till motellet igen. Till Heartland Inn. Jag vill inte belasta dig.”
”Sluta!” Hon reser sig och går till diskmaskinen där hon börjar plocka in barnens frukostdisk. Hennes rörelser är stela och fumliga. Hon har ryggen åt mig när hon säger: ”Jag kan stå ut med dig. Du får vara som du är. Det är okej.”
Jag svarar hennes ryggtavla: ”Min syster dog för en månad sedan.”
Hon kommer och sätter sig hos mig, lägger sin högra hand på min vänstra. Inga ord. När ord skulle önskas, när ord skulle behövas, när ord längtas efter – finns inga ord. Medlidande är tyst.
Jag tar över disken och sedan följer jag med henne till biblioteket. Till de mikrofilmade The Daily Nonpareil. I min hotmail har jag brev från Lenne.
Säg det igen Prud – att hon inte gick att hjälpa. Jag vill höra dig säga det tusen och tusen gånger – vi kunde inte hjälpa henne. Säg det!
Jag svarar: Vi kunde inte hjälpa henne!
Det är kväll och vi är på hemväg från Eliahs föräldrar som bor utanför staden. Hans mor fyller år idag. Jag blandade snart ihop dem, mostrar, fastrar och kusiner – en larmande hop av det som kallas familj. Vi grillade och åt tårta.
Det är gott om plats i Chevroleten och jag sitter där bak med barnen. Eliah har en rutig skjorta och jag iakttar honom snett bakifrån. Ett fyrkantigt ansikte. Kraftig haka, grov nacke. Röd mustasch. Han kör norrut. Vägarna är grusvägar, fälten är oändliga – skördemogen majs, den lågt stående solen skimrar guld bort mot horisonten. Längs vägrenarna finns vilda solrosor. Bakom bilen rivs vägdammet upp till ett moln.
Den femtonåriga Linda vars rum jag bor i medan hon flyttat ner i källaren, sitter tonårstrumpet och tittar ut genom sidorutan. Tvillingarna som sitter på varsin sida om mig gäspar och lutar sig mot mig. John och Joey. De är elva år. Varma och hemtrevliga. Jag dåsar. Mary harklar sig: ”Eliah! Jag tänker på stugan i Sheep Valley, det var länge sedan vi såg till den. Vi har inte varit där sedan Memorial Day. Du vet – nu när Prudence är här så … Ja, jag kunde visa henne Wisconsin. Jag kan säkert få en vecka ledigt från jobbet. Jag har innestående semester och vi har det lugnt. Mamma kan nog bo hemma och sköta om allt. Vad säger du? Kan Prudence och jag åka dit en vecka?”
Jag ser hur Eliah nickar innan han svarar: ”Visst. Det är en bra idé.”
Mary vänder sig om: ”Följer du med, Prudence?”
”Ja tack.” Jag tackar och tar emot. Jag orkar inte längre bry mig om vad som sker med mig. Det är skönt att vara långt borta i ett främmande land med främmande människor och bara låta allting ske.
Mary, tvillingarna och jag åker till en supermarket för att shoppa för en hel vecka – till Wisconsinturen men också för familjens behov under vår bortavaro. Mary har bytt sin bibliotekarieklänning mot jeans och t-shirt. Hon plockar ner konservburkar, bröd och frukt i kundvagnen. Sedan går vi till kassan, hon betalar och vi hjälps åt att stuva ner alltihop i stora bagar. Hon har köpt vin och det lägger hon nederst, med konservburkar och bröd ovanpå.
”Det här ska vi ha med oss till Sheep Valley, det behöver vi inte plocka upp förrän vi kommer fram.”
Jag ger henne femtio dollar som hon tar emot under protester. Vi går mot bilen. Joey och John bakom oss kivas om vem som ska öppna en påse karameller. ”Du har planerat det här”, säger jag. ”Du kan inte ha kommit på det igår kväll.”
Mary pustar av bagarnas tyngd och sätter ner dem vid bilen. Det är en het dag, svettdroppar glänser på hennes panna, det svarta korta håret är rufsigt. Hon ler men säger inget.
Jag har packat till Wisconsinresan och ligger här ovanpå lapptäcket med hammaren på bröstet. Jag blundar och tänker på Lenne. Han och Mona bor kvar i Nils lägenhet och har inte ändrat något. I det som var Gustafs rum har Mona sin syateljé. I finrummet står bordet mitt i salen som det alltid gjort, över hänger den försilvrade, elektrifierade fotogenlampan. Amerikaklockan på väggen mitt emot kakelugnen, spetsgardinerna som är kvar sedan farmors tid. Det enda nya är bokhyllorna som Lenne klätt väggen mot järnvägen med.
I Sundsby är klockan ett nu. Då har han varit inne och ätit lunch. Sedan går han över gården till verkstan, kanske nappar han åt sig några Säfstaholmsäpplen på vägen, trädet står strax bredvid verkstadsdörren. Verkstan är blårappad med svart plåttak. Lenne har lagt in golv av skiffer. De flesta av Nils maskiner står kvar, men mer hopträngda, mer undanfösta för att lämna plats åt utställningen – Lennes möbler och skulpturer. Där Nils hade brädtork har Lenne rivit väggarna – så fick han mer plats.
Lenne arbetar i trä och jag blundar och lyckas suggerera fram doften av trä. Åtminstone min aning av doften. Doftsinnet är ett märkligt sinne. Den information det ger till hjärnan per sekund motsvarar en femtiondel av informationen som synsinnet består med. Ändå kan ett synintryck inte väcka sådana förvånande känslor på samma sätt som ett doftintryck kan. Det räcker att oförberedd känna en doft man en gång känt i ett annat sammanhang, för att hela själen ska försättas i högsta beredskap – aha och röd lampa för alla associationer som genast här och nu vill bläddras upp i minnenas album. För mig är det alltid trädoften som förflyttar mig i tid och rum. Trä är en trygg doft. Jag har legat i en kutterspånshög och sovit medan Nils stod vid fräsen. Jag har somnat till fräsens motorljud på tomgång och inte väckts av dess vinande möten med plankan. Då var jag trygg.
Jag öppnar mina ögon och tittar upp i taket, känner jorden röra sig, klotets färd i universum. Människans färd i livet.
Mitt fäste till jordytan finns inte längre, mitt jag är på väg att bli en partikel som svävar med i atmosfären, utan mål, utan styrsel, utan mening. Jag lägger mig på sidan och drar lapptäcket över mig. Jag har blivit en flytande klump människa som bara följer med, långt borta från de ramar som gjorde mig till den jag var. Om jag någonsin varit någon.
På söndagsmorgonen luktar det stekt korv och bacon. Joey och John är färdiga med frukosten när jag kommer in i köket. De reser sig för att gå och läsa sin söndagsskolläxa ytterligare en gång innan det är dags för dem och deras syster att fara till kyrkan med Eliah. Han sitter vid köksbordet med morgontidningen och är uppklädd i ljusblå skjorta och chinos.
”God morgon”, säger han. Av artighet lägger han ner tidningen. ”Vi ska strax till kyrkan.” Han påminner om en myndig tjur som inte släpper någon över hagen. En rädsla far över mig och försvinner lika snabbt. Det står en kvinna i sextioårsåldern vid spisen, hon är klädd i en joggingdress och har det korta håret tonat i kastanjebrunt. När hon hör Eliah tala vänder hon sig om.
”Hej. Jag heter Ruth. Marys mamma.” Hon ger mig mat och ett muffins, säger att Mary badar och trugar på mig ett muffins till. Vaggar så åter till spisen. Eliah tar adjö av mig och går ut till badrummet. Genom badrumsdörren hörs hans röst mörk och dov. Med ett hojtande till barnen att de ska skynda sig lämnar han huset. Därute hörs hur bilen startar.
Mary och jag letar oss ut på Interstate 80. Tvärsöver Iowas majsfält. Iowa är mat. Mat åt miljoner människor. ”I light the prairie cornfields, orange and tawny gold clusters.”
I Lockridge tar vi in på motell, vi lämnar vårt bagage och går och äter på en Pizza Hut. Därefter säger Mary att hon vill visa mig något, hon kör norrut och jag undrar vad som kan finnas här ute i ett land som blir allt mer öde och obebott. Vi kommer till två kyrkor, mitt ute bland fälten. Mary stannar vid den första och vi kliver ur bilen. Klockan är åtta på kvällen och den nedgående solen sjunker i väster och sveper in övergivenheten i ett sagoskimmer. Vi är gäster hos det förflutna.
Det är så tyst. Det förflutna är en stumfilm. Den vita träkyrkan är ensam med sin Gud. Så litet som allt är inför Gud. Brädorna svettas stilla all förhoppning, all längtan, all sorg som de är inpyrda med.
”Den byggdes på artonhundrasjuttiotalet”, säger Mary. ”Det var Peter Cassel och hans folk från Kisa i Östergötland som byggde den. Dom kom hit i slutet av artonhundrafyrtiotalet. Den första kyrkan brann och så byggde dom denna. Det enda som finns kvar idag är kyrkorna. Och det här.” Hon pekar på de halvt raserade gravstenarna. ”Dom blev osams och så byggde några av dom kyrkan här bredvid. Denna är luthersk och den där borta är en metodistkyrka. Hur Gud var kunde dom inte enas om. Peter Cassel och hans familj är begravd på den andra kyrkogården.”
”Hur kan man vara så säker på att just ens egen tro är den rätta?”
Mary ser uppgivet på mig. ”Fråga Eliah.”
En stor lönn skuggar kyrkporten, varje blad är andäktigt stilla i den vindfria kvällen. Vi går runt kyrkan, tittar in genom fönstren, ser den spartanska inredningen, Kristusbilden bakom altaret, ett porträtt av Luther på en vägg, en dopfunt, två järnkaminer, träbänkar – det är allt. Därefter kyrkogården. Stenar nötta av vind, sol, regn och snö. Lämnade åt naturen och åt Gud. Inte ett träd, inte en buske, inte en blomma. Bara stenar på jord och ovanför himlen. Namnen är inristade. De dog unga eller gamla. Annor och Augustar, Karlar och Lydior. De hette Johansson och Andersson. De sover. Deras ben sover. Under varje sten ligger ett helt livs möda; arbete; sorg; längtan; kanske en stund av lycka. De blev näring åt Iowas redan innan rika mylla och allt cirklar runt, runt. Den nedgående solen smeker gravstenarna.
Mary och jag säger inte mycket, ibland pekar vi på en sten, fäller en kommentar, men i övrigt är vi tysta.
När vi har släckt lamporna och ska sova säger Mary ur mörkret: ”Livet är som ett jobb. Man stämplar in, gör jobbet – lever – och sedan stämplar man ut. Vad är meningen?”
”Vad är meningen? Vad är meningen med att fråga vad är meningen? Du ställer samma fråga som bibliotekarierna i Alexandria ställde, som varenda jävla bibliotekarie och alla andra har ställt i alla tider.”
”Du svär.”
”Förlåt. Jag går ut och ser om jag har fått något mail från min bror. God natt.” Jag smyger ut i foajén. Nattportiern sitter gäspande bakom disken och läser en tidning. Han nickar åt mig. Jag nickar åt datorn som står på ett bord vid ingången till matsalen. Han nickar tillbaka.
Lenne har skrivit. En av hans meningar griper tag i mig och vrider om mitt inre. Vet du när Yvonne slutade skratta? Minns du när?
Nej. Jag minns inte. Varför kan man inte välja ut ett ställe i dået, fara dit och stanna där – stoppa där? Stanna i ett en gång delat skratt.
Nils levde tills han blev nittiofem år. En sommardag nittonhundrasjuttiofem dog han. Högerhanden var fast knuten om hammaren och han såg ut att sova, som om han bara hade behövt sätta sig ner och vila en stund. Han hjälpte Lenne med att skruva ihop stolar, han ville inte sluta arbeta, arbete var människans bestämning sa han och var han gammal och oduglig så dög han åtminstone till att skruva stolar. Så det gjorde han. Då dog han. Då försvann också det kitt som höll ihop oss och pappa.
Pappa föddes nittonhundrafjorton, inför ett brinnande världskrig och med en stor del av världen förberedande sig för revolution. Mitt i allt detta slängdes det in ett nytt människoöde, människoödena står i ständig kö för att födas till denna jord, få verka där och sedan få lämna den. Nils hade efter hemkomsten från Amerika eggats av ett par ben. Farmor stod uppflugen på en stege och putsade fönster och hennes vackra ben fick Nils att fria. Hade hon inte stått där just då, om det hade varit en regnvädersdag, eller om Nils inte hade kommit gående förbi där den dagen – då hade det varit ett annat människoöde som fått förtur, ett med andra följdverkningar. Lenne, Yvonne och jag hade inte behövt cirkulera i kretsloppet.